Höganäs Bollklubb
VFK:s framgångar tände gnistan hos höganäspojkarna. På vårkanten 1913 samlades några pojkar i närheten av de gamla pumphusen på Övre. Redan följande år hade den nystartade klubben, Höganäs Bollklubb, samlat ihop så mycket pengar att de kunde köpa 12 fotbollströjor. Med Nordenfelts hjälp fick klubben tillgång till den s. k. ”Stallplanen”. Klubben växte och ekonomin stärktes, bland annat genom fester och baler i Tivolihuset. År 1916 fick klubben ett tillskott vad beträffar såväl spelare som ekonomi när en fotbollsklubb i Långaröd anslöt sig till Höganäs BK. År 1918 fick klubben sin första kvinnliga medlem, Ruth Rydström, som sedermera erövrade idrottsmärket i guld. Fotbollsutbytet utökades och storheter som Helsingborgs IF, Landskrona Bois, Halmstad BK och Ängelholm tillhörde motståndarna. Tävlingssäsongen 1915 varade 12 april till 13 september och omfattade 13 matcher. Spelplanerna på den tiden var högst varierande och det förekom att spelarna halkade i kornas ”visitkort”. Redan 1918 komponerade Gustaf Wennberg en festmarsch tillägnad Höganäs BK, till vilken Gustaf ”Ges” Svenson skrev texten. Till en match mot Helsingör samma år kom 400 personer till Stallplanen och klubbkassan fick in 96 kronor och 13 öre. År 1920 togs även boxning upp på klubbprogrammet.[1]
Efter flera års önskemål från fotbollsklubbarna Höganäs BK och IFK Höganäs (se nedan), påbörjades anläggandet av en idrottsplats på Månstorp, öster om Folkets park. Bollklubben hade haft sina matcher på Stallplanen och IFK på Sandflyget. För att den nya idrottsplatsen skulle komma till stånd krävde Höganäs kommun att klubbmedlemmarna själva skulle utföra strängt taget all planering. Det var visserligen ett hårt arbete, men gick utan större problem för starka gruv- och bruksarbetare. Det kollektiva arbetet för ett gemensamt mål upplevdes positivt. Arbetet pågick 1926-27 och idrottsplatsen invigdes 1928 som Julivallen. Att ”Höganäs Idrottsplats” ändrades till ”Julivallen” står att finna i att invigningsmatchen spelades i juli månad, i samband med Höganäsutställningen. Inför 2 000 betalande åskådare spelades den 8 juli 1928 invigningsmatchen mellan en kombination av Bollklubben-Kamraterna och Landskrona BOIS. Gästerna vann ofint nog med 3-2.[2]
Säsongen 1930-31 vann laget Sydsvenska serien och kvalade sig till en plats i fotbollens näst högsta serie, division II södra. I denna serie blev Bollklubben kvar i 28 år, och var då ett av de mest stabila div. II-lag som fanns. Det fanns också flera chanser att gå upp i Allsvenskan, bland annat säsongen 1936-1937, då Bollklubben inför en rekordpublik på 2 504 personer besegrade nedflyttade Helsingborgs IF med 2-1. Nästa match gick mot tvångsnedflyttade Malmö FF, men då vann Malmö med 2-1 på hemmaplan. Ett litet avbräck i den 28 åriga div. II- sejouren fanns året 1944-45, då Bollklubben rasade i Sydsvenska serien. Men resan var kortvarig och året efter under ledning av klubbens förste ”moderne” tränare Albin Dahl blev det div. II igen.
En händelse som många äldre höganäsare fortfarande talar om var ödesmatchen i Göteborg mellan Örgryte IS och Höganäs BK 1950-51. Det gällde om Bollklubben skulle vara kvar i näst högsta serien eller åka ut. Matchen tillmättes så stort intresse att det var radioutsändning i Folkparken i Höganäs. Bollklubben var i underläge. En jättefrispark från Boo Paulsson frånlångt håll gick direkt i mål. Jublet steg i Folkparken och landsfiskalens hatt åkte i luften. Ett oavgjort resultat räckte för att stanna kvar i serien.
Glädjen varade knappast beständigt. Istället blev det generationsväxling kring 1960, degradering och några år senare var laget nere i ”fyran”. Under många år försökte Bollklubben utan framgång att ta sig upp i de högre serierna. Under Lars-Erik Ahlbergs tid som tränare var man nära målet 1970 men Gunnarstorp drog det längsta strået och gick upp i div. II. Inte heller förstärkning av sedermera författaren Björn Ranelid något år senare hjälpte laget till avancemang.
Under glansperioder är det lätt att ungdomarna glöms bort, men Bollklubben har under många år haft en blomstrande ungdomsavdelning med många duktiga pojklagsspelare, juniorer och efter hand också flickor. Så har också skett under de senaste decennierna. Representationslaget har under många år haft en plats i fyran, men hade ännu vid millennieskiftet inte tagit steget upp i seriesystemet. [3]
Karriärspelare – Atom-Egon, ”bunkepågarna”, Ahlberg m. fl
Höganäs har fostrat många duktiga fotbollsspelare. En av dessa är Egon Johnsson, som blev professionell fotbollsspelare. Han började sin fotbollsbana i BK Öresund, spelade som junior i Höganäs BK, och gick sedan till allsvenska GAIS. Han debuterade i landslaget när Sverige mötte England på Råsunda fotbollsstadion 1949 och skrev samma år proffskontrakt med franska storklubben Stade France i Paris. Efter tio år som proffs i Frankrike valde han Schweiz och Lausanne Sport, där han efter ytterligare några år avslutade sin karriär. I Schweiz läste han sedan till kiropraktor och öppnade så småningom egen praktik där. Egon Johnsson var fruktad målskytt. Inte för intet fick han i Göteborg namnet ”Atom-Egon”.
År 1932 lämnade bröderna Torsten och Lennart Bunke Höganäs BK för spel i Helsingborgs IF.[4]
Bröderna hette egentligen Andersson, men kallades för ”bunkapågarna”. De var uppväxta på bondgården vid korsningen Ängelholmsvägen–Bunkegatan, alldeles intill kolbunkarna från ett gruvschakt och tog sig därför namnet Bunke. [5] Båda bröderna spelade i landslaget: Lennart vid elva tillfällen och Torsten vid två. Torsten blev allsvensk skyttekung säsongen 1932/33 med 21 mål. En av Höganäs största bollbegåvningar, kanske den störste, var nyhamnssonen Lars-Erik Ahlberg. Han lämnade Höganäs BK 1954 för spel i HIF, spelade 425 matcher i HIF-tröjan och gjorde fyra landskamper.[6] Den mångsidigt sportbegåvade Lars-Erik var dessutom spådd en lysande tennisframtid som juniorlandslagsman från Höganäs Tennisklubb, var duktig i bordtennis i Nyhamns BTK och spelade 14 matcher i bandy för Höganäs Bandyklubb. Gunnar ”Fladan” Persson, back i Bollklubben, flyttade till Stockholm och blev ”bofast” i Djurgårdens IF. Han spelade sex säsonger i Djurgården och två landskamper. Kjell ”Lill-Goggo” Karlsson spelade allsvenskt i Halmstad BK under åren 1959-62.[7] Stig ”Goggo” Karlsson hade allsvenska tankar om Helsingborgs IF, men det blev endast deltagande i en av HIF:s utlandsturnéer. [8]
[1] Höganäs BK:s Jubileumsskrift 1913-1988.
[2] Vårt Gamla Höganäs II 1987, s. 169.
[3] Höganäs BK:s jubileumsskrift 1913-1988.
[4] Vårt Gamla HöganäsII 1987, s. 172.
[5] Bengt Andersson, granne och mångårig ordförande i Väsby Fotbollsklubb.
[6]Idrottsmuseum Helsingborg 2010-06-28.
[7] Intervju i Bollentinen (Väsby FK:s klubbtidning) nr 2006:3.
[8]Svenssons 1953.
Utdrag ur Höganäs Kommuns bokverk, Höganäs från stenkol till millenniumskifte. Idrott o Idealism av Inge Jolfson
